Veckan som gått

Så gick en vecka igen. Fattar verkligen inte att tiden kan gå så fort. Veckan har varit rätt så händelserik med både highs and lows.

Veckans high var väl ändå förlovningen. Alltså vår förlovning. Tydligen var vi inte det innan. Eller jo, det var vi väl. Men nu fick jag en diamond ring. Med 12 små diamanter. Vet inte riktigt vad det flög in i honom, men på tisdag när han kom hem från jobbet sa han att nu ska vi åka och handla. Neeeeeej, jag kommer inte med. Jag hatar verkligen att handla och har totalt outsourcat det till P. Irriterat satte jag mig i bilen efter att P tjatat tillräckligt länge. Nå, vi åkte ju inte och handla (nej, han friade inte i cittaren) utan till ett ställe där vi hade picnic date när vi precis träffats. Då fattade jag väl att något lurt var på g. Vi steg ut ur bilen och gick ner till ån och tog en walk down memory lane till när vi var där första gången. Så drog han ut en skumpa flaska från sin ryggsäck och vi skålade ”för oss”. Och mitt i allt hade jag en liten box framför mig, öppnade den och där fanns ju världens sötaste lilla ring med tolv små diamanter på. Det var ju rätt så sött av honom. Nu ska jag försöka planera något roligt och romantiskt och kanske ge honom en ring också. Får se. Förresten så är det lite lustigt hur förlovning ännu tycks betyda mycket för folk. Alltså jag är ju jätte glad att vara förlovad, men vi har redan ett barn tillsammans, gemensamma lån osv. så kan inte säga att det ändrat så ärst mycket, egentligen ingenting förutom att jag har ett blingat ringfinger. Men nu när vi berättat åt familj och vänner att vi förlovat oss, sådär på riktigt, så blir folk eld och lågor. Som om vi nu tagit det stora steget. Som om det nu är på riktigt. Tydligen räcker inte det där barnet till det.

Veckans low är definitivt den djävulska huvudvärken jag går omkring med nästan varje dag. Vet inte om det är hormonellt, om min migrän (som försvann när jag blev gravid) gör en comeback, eller om det är mitt väldigt oergonomiska sätt att bära min 10 kilos bebis på som gör att det bara bultar i huvudet. På torsdag, när jag verkligen kände att huvudvärken tar upp all min energi och att jag inte orkar göra någonting fick jag nog och beställde akut tid till kiropraktikern. Fixade snabbt barnvakt (min mamma) och hoppade på tåget till centrum och vidare till Helsingin kiropraktikkakeskus. Krack, krack sade ryggraden och nacken och jag kände mig genast bättre.

Annat jag hållit på med är henga med mamma på shoppincenter, lagat babymat, och jo, börjat se på Skam. Var ju helt ointresserad efter de tre första avsnitten. Jag gav det tre avsnitt till och nu är jag hooked. Fan så bra det är. Nu är det söndagkväll, gick precis ner till butiken och köpte lite choklad, P, styvsonen och Matheo sitter i soffan och kollar på någon film och jag ska fortsätta se på skam.

wp_20170131_16_12_54_prowp_20170131_16_13_37_prowp_20170131_16_08_08_prowp_20170131_11_56_44_prowp_20170130_10_22_26_pro

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

planeringen

Jag skulle egentligen skriva ett långt inlägg om veckan som gått men så fastnade vi på skype med spanska familjen. Dvs. mina svärföräöldrar, svägersko, svåger osv. Och nu sitter vi här och ska försöka planera in en gemensam semester, alla 14 stycken. Och om vi säger såhär, med 10 spanjorer på andra sidan linjen så går det väl inte så super smidigt att planera. Någonting. Men men… skulle egentligen gått och sova redan men ska fortsätta ”planeringen” lite till…

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Date night

Skrev det här inlägget egentligen i går på morgonen, men jag var så irriterad på min hubby igår att jag inte ville publicera något om date nights. Men som allt här i livet så gick även den irritationen över så här kommer det: 

I går lyckades vi få till en date night, Dinner and a Movie, eller rättare sagt a Movie and then Dinner. Att få tid på tumis är viktigt för oss. Att få vara ett par och inte alltid ha en bebé som tar största delen av bådas uppmärksamhet. Nu har vi ingen super strikt regel om att vi måste få till en date så och så ofta, men typ en gång i månaden ser vi nog till att komma ut bara vi två. Matheo är nu sex månader och tror att vi lyckats med 6 date nights hittills, så rätt så bra tycker jag. Sen behöver det inte vara så speciella grejer man gör, en snabb middag någonstans nära, en lång promenad på tumis eller nåt sånt. I går var vi borta i över 5 timmar så det var nog den längsta hittills.

Vi är båda lite mesiga när det gäller att någon annan ska sköta Massefnass. Rättare sagt att någon annan ska lägga honom, att han bara ska skrika och tro att vi övergivit honom för all framtid (tydligen tror vi båda att vi har ett underbarn som kan tänka så sofistikerade tankar vid sex månader). Så vi vill gärna vara hemma vid hans läggdags, dvs. klockan 20:00. Så det blev bio klockan 16:00, bord bokat klockan 18:00 och hemma klockan 20:00. Perfekt. Fast sen så meddelade barnvakten, alltså min mamma, att hon fått honom att sova redan 19:30, så vi betällde in efterrätt och njöt i en timme till, så var hemma först klockan 21 (yup, wild Saturday night out).

Vi gick och såg La La Land och sedan på middag till Fisken på Disken i det nya Kortteli i Kampen. Både filmen och restaurangen får betyget OK. Filmen var väl en vanlig feel good movie, men tyckte verkligen inte att den levde upp till all uppmärksamhet den fått. En helt jäkligt predictable story, inga wow sångröster eller wow danser, ett ganska trist slut.  Men Ryan Goseling är väl aldrig helt fel att titta på, hehe.

Restaurangen var helt OK den med. Nu måste jag dock säga att det säkert är mig det är fel på för jag blir alltid besviken när jag går ut och äta i Finland. Har väl bott för länge utomlands eller nåt, vad vet jag. Tycker att finska restauranger gör bra försök men något haltar alltid. Servicen är halvdålig, eller maten lite sådär. Nu var det faktiskt en kombination av båda. Tyvärr.

Men trots att både Bion och maten var OK så fick vi i alla fall en hel eftermiddag/kväll tillsammans och det är ju det som räknas.

wp_20170128_19_26_29_prowp_20170128_19_26_39_pro

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Kultur

Det blev kultur på fredag i form av Vauvojen taidetuokio på Operan. Tog min bebé under armen, dvs. i vagnen, och åkte in till centrum och träffade min kompis med sin bebé där och i en halv timme sjöng vi och dansade och spelade tillsammans med en hög andra mammor och bebén. Ofta kan ju såna events bli lite too much, men det här var faktiskt bra. Passligt med program, 30 minuter långt och allmänt god stämning. Och så fick man känna sig som en god moder som drar sin unge på kulturella evenemang. Och så fick jag och min kompis gå på kaffe och skvallra en stund efteråt, aldrig fel.

wp_20170127_13_36_43_prowp_20170127_13_42_51_prowp_20170127_14_06_29_pro

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Mammahäng

Jag råkar ha turen att ha flera goda kompisar som också är på sin mammis nu, och ett par stycken som har bebisar i exakt samma ålder som M. Man skulle ju bli totalt galen utan lite vuxet sällskap om dagarna ibland och lets face it, när man har en bebis blir man konstigt intresserad av, och vill ibland tala om bl.a. bajskonsistens hos bebisar och det intresserar bara människor som själva har bebisar. Idag styrde jag och M kosan till en av mina vänner och hade en mysig förmiddag. Vi talade om våra bebisars bajskonstistens men också mycket annat, drack många koppar kaffe och gick en liten promenad.

Synd bara att min son inte delar min glädje för socialt umgänge. Eller jo, det gör han väl, kanske lite väl mycket. Han blir så ivrig att han inte kan koncentrera sig på att äta, somnar inte för sin tupplur och sen blir det en ond cirkel av för trött för att äta, för hungrig för att sova. Så är det nästan alltid när vi är någonstans, i början är han glad och nöjd men till slut har jag en gnällig bebis som bara vill sitta i famnen och som blir känslig för alla främmande ljud (dvs. alla ljud) och som börjar skrika så fort någon ens tittar åt hans håll. Men men, det ska väl gå över någon dag.

Som den usla mamma bloggare jag är så glömde jag förståss ta bilder. Så ni får nöja er med en bild av ett litet grötmonster som börjar skina som en sol så fort vi kommer hem.

wp_20170125_08_51_51_pro

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Inte redo

Min svägerska bjöd mig på Tupperware event. Sade snällt tack men nej tack. Jag må ha fått barn och må planera en flytt till landet men jag är inte ännu redo för Tupperware. Sade att hon kan ju försöka på nytt om ett år eller så.

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Att inte längta

På söndag gick jag på brunch med en kompis, lämnade man och barn hemma och fick lite av den där berömda egen tiden. På brunchen började vi tala om att ha barn, familj, partner. Vad som gör en lycklig och vad som inte gör det. Jag har alltid varit den typen som tycker att alla är sin egen lyckas smed. Att man liksom inte kan sätta sitt egenvärde eller livsvärde i händerna på någon annan, eller något annat. Därför har jag nog aldrig längtat efter barn. Eller det har jag säkert någon gång gjort, men har alltid tänkt att händer det så händer det, om inte så får jag nog ett bra och lyckligt liv i alla fall. Min kompis var lite inne på samma linje, det är inget hon går omkring och drömmer om men skulle det kännas rätt någon dag så varför inte. Och om den perfekta mannen inte kommer med i bilden så finns alternativet där att få barn ensam.

Barn gör en inte lyckligare. Eller har inte gjort mig lyckligare i alla fall. Visst älskar jag mitt barn mer än något annat, han ger mig mycket kärlek och glädje och jag kunde inte föreställa mitt liv utan honom. Men har jag blivit lyckligare sen han kom? Noup. Med barn kommer också mycket andra känslor än glädje och lycka. Oro, rädlsa, ångest. Barn är nog inte heller meningen med livet, om det nu finns någon. Jag ser det mer som att det är en roll jag har, bland många olika roller i livet. Kunde aldrig se mig som bara mamma.

Men det finns så många där ute som går och längtar. Längtar efter prince charming, längtar efter att få bli mamma. Så jag förstår att det kan bli lite provocerande när jag, hon som alltid när ämnet kommit upp sagt ”barn, hmm, tja, vet inte, kanske, nja, får se, tror inte det, vem vet, inget jag tänker på” flyttar hem från fjärran land, testar tinder, går på en dejt, blir kär, flyttar ihop, blir gravid direkt, nu tänker på giftermål och ska få det där egnahemshuset på landet. ”Men du vill ju inte ha barn?!?” sa en kompis till mig när jag berättade nyheten. Nja, jag har väl aldrig sagt att jag inte vill ha barn, men har nog aldrig heller sagt att jag vill det. Och ännu mer provocerande blir det, när jag inte tycker att ”oj så fel jag hade, det var ju det här jag gick och längtade efter i smyg. Det är nu först jag är riktigt lycklig…Once I was lost but now I am found…”. Men det är inte fallet. Jag har nog alltid varit ”found”, eller i alla fall de senaste åren har jag det, och det har ingenting med min nuvarande livssituation att göra. Eller så har jag varit lost men i så fall är jag det fortfarande.

Min point med det här otroligt flummiga inlägget är väl att jag längtade aldrig hit, men här är jag och det går bra och jag är lycklig. Men det skulle nog ha blivit bra och jag skulle ha varit lycklig på annat sätt också.

 

 

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar