Veckan som gått

Så gick en vecka igen. Fattar verkligen inte att tiden kan gå så fort. Veckan har varit rätt så händelserik med både highs and lows.

Veckans high var väl ändå förlovningen. Alltså vår förlovning. Tydligen var vi inte det innan. Eller jo, det var vi väl. Men nu fick jag en diamond ring. Med 12 små diamanter. Vet inte riktigt vad det flög in i honom, men på tisdag när han kom hem från jobbet sa han att nu ska vi åka och handla. Neeeeeej, jag kommer inte med. Jag hatar verkligen att handla och har totalt outsourcat det till P. Irriterat satte jag mig i bilen efter att P tjatat tillräckligt länge. Nå, vi åkte ju inte och handla (nej, han friade inte i cittaren) utan till ett ställe där vi hade picnic date när vi precis träffats. Då fattade jag väl att något lurt var på g. Vi steg ut ur bilen och gick ner till ån och tog en walk down memory lane till när vi var där första gången. Så drog han ut en skumpa flaska från sin ryggsäck och vi skålade ”för oss”. Och mitt i allt hade jag en liten box framför mig, öppnade den och där fanns ju världens sötaste lilla ring med tolv små diamanter på. Det var ju rätt så sött av honom. Nu ska jag försöka planera något roligt och romantiskt och kanske ge honom en ring också. Får se. Förresten så är det lite lustigt hur förlovning ännu tycks betyda mycket för folk. Alltså jag är ju jätte glad att vara förlovad, men vi har redan ett barn tillsammans, gemensamma lån osv. så kan inte säga att det ändrat så ärst mycket, egentligen ingenting förutom att jag har ett blingat ringfinger. Men nu när vi berättat åt familj och vänner att vi förlovat oss, sådär på riktigt, så blir folk eld och lågor. Som om vi nu tagit det stora steget. Som om det nu är på riktigt. Tydligen räcker inte det där barnet till det.

Veckans low är definitivt den djävulska huvudvärken jag går omkring med nästan varje dag. Vet inte om det är hormonellt, om min migrän (som försvann när jag blev gravid) gör en comeback, eller om det är mitt väldigt oergonomiska sätt att bära min 10 kilos bebis på som gör att det bara bultar i huvudet. På torsdag, när jag verkligen kände att huvudvärken tar upp all min energi och att jag inte orkar göra någonting fick jag nog och beställde akut tid till kiropraktikern. Fixade snabbt barnvakt (min mamma) och hoppade på tåget till centrum och vidare till Helsingin kiropraktikkakeskus. Krack, krack sade ryggraden och nacken och jag kände mig genast bättre.

Annat jag hållit på med är henga med mamma på shoppincenter, lagat babymat, och jo, börjat se på Skam. Var ju helt ointresserad efter de tre första avsnitten. Jag gav det tre avsnitt till och nu är jag hooked. Fan så bra det är. Nu är det söndagkväll, gick precis ner till butiken och köpte lite choklad, P, styvsonen och Matheo sitter i soffan och kollar på någon film och jag ska fortsätta se på skam.

wp_20170131_16_12_54_prowp_20170131_16_13_37_prowp_20170131_16_08_08_prowp_20170131_11_56_44_prowp_20170130_10_22_26_pro

 

Om anna-stina

Anna-Stina heter jag, 30 år gammal. Sist jag skrev på denna blogg bodde jag i Lima, Peru. Livet gick ut på jobb, resor och flotta fester. Efter ca 10 år av utomlandsposter (Peru, England, Vietnam, Spanien…) flyttade jag hem till Finland i Februari 2015 efter att ha fått drömjobbet. Livet skulle gå ut på karriär, jobb och resor. Men livet går ite alltid som man tänkt sig. Träffade spanska Pablo, blev kär, gravid och nu är jag på mammaledighet med min son Matheo född 07/16.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s