Att inte längta

På söndag gick jag på brunch med en kompis, lämnade man och barn hemma och fick lite av den där berömda egen tiden. På brunchen började vi tala om att ha barn, familj, partner. Vad som gör en lycklig och vad som inte gör det. Jag har alltid varit den typen som tycker att alla är sin egen lyckas smed. Att man liksom inte kan sätta sitt egenvärde eller livsvärde i händerna på någon annan, eller något annat. Därför har jag nog aldrig längtat efter barn. Eller det har jag säkert någon gång gjort, men har alltid tänkt att händer det så händer det, om inte så får jag nog ett bra och lyckligt liv i alla fall. Min kompis var lite inne på samma linje, det är inget hon går omkring och drömmer om men skulle det kännas rätt någon dag så varför inte. Och om den perfekta mannen inte kommer med i bilden så finns alternativet där att få barn ensam.

Barn gör en inte lyckligare. Eller har inte gjort mig lyckligare i alla fall. Visst älskar jag mitt barn mer än något annat, han ger mig mycket kärlek och glädje och jag kunde inte föreställa mitt liv utan honom. Men har jag blivit lyckligare sen han kom? Noup. Med barn kommer också mycket andra känslor än glädje och lycka. Oro, rädlsa, ångest. Barn är nog inte heller meningen med livet, om det nu finns någon. Jag ser det mer som att det är en roll jag har, bland många olika roller i livet. Kunde aldrig se mig som bara mamma.

Men det finns så många där ute som går och längtar. Längtar efter prince charming, längtar efter att få bli mamma. Så jag förstår att det kan bli lite provocerande när jag, hon som alltid när ämnet kommit upp sagt ”barn, hmm, tja, vet inte, kanske, nja, får se, tror inte det, vem vet, inget jag tänker på” flyttar hem från fjärran land, testar tinder, går på en dejt, blir kär, flyttar ihop, blir gravid direkt, nu tänker på giftermål och ska få det där egnahemshuset på landet. ”Men du vill ju inte ha barn?!?” sa en kompis till mig när jag berättade nyheten. Nja, jag har väl aldrig sagt att jag inte vill ha barn, men har nog aldrig heller sagt att jag vill det. Och ännu mer provocerande blir det, när jag inte tycker att ”oj så fel jag hade, det var ju det här jag gick och längtade efter i smyg. Det är nu först jag är riktigt lycklig…Once I was lost but now I am found…”. Men det är inte fallet. Jag har nog alltid varit ”found”, eller i alla fall de senaste åren har jag det, och det har ingenting med min nuvarande livssituation att göra. Eller så har jag varit lost men i så fall är jag det fortfarande.

Min point med det här otroligt flummiga inlägget är väl att jag längtade aldrig hit, men här är jag och det går bra och jag är lycklig. Men det skulle nog ha blivit bra och jag skulle ha varit lycklig på annat sätt också.

 

 

Om anna-stina

Anna-Stina heter jag, 30 år gammal. Sist jag skrev på denna blogg bodde jag i Lima, Peru. Livet gick ut på jobb, resor och flotta fester. Efter ca 10 år av utomlandsposter (Peru, England, Vietnam, Spanien…) flyttade jag hem till Finland i Februari 2015 efter att ha fått drömjobbet. Livet skulle gå ut på karriär, jobb och resor. Men livet går ite alltid som man tänkt sig. Träffade spanska Pablo, blev kär, gravid och nu är jag på mammaledighet med min son Matheo född 07/16.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s