Förlossningsberättelse

Förbered er på en lång förlossningsberättelse. Den tog ju 60 timmar så…

Eftersom jag hade fått graviditetsdiabetes blev jag igångsatt på den räknade dagen, dvs. 7 juli. Jag tog en taxi till sjukhuset kl 9 på morgonen. Pablo hade tagit bilen till jobbet och skulle möta mig på sjukhuset lite senare.

Igångsättningen började med ballongmetoden, dvs. en liten ballong man fyller med saltlösning och som ska hjälpa öppningen. Det gjorde ont att sätta den men när den var satt så kändes det inte så värst. Efter att den var på plats fick jag åka hem och vänta på att ballongen skulle falla ut. Pablo hade redan kommit till sjukhuset så vi åkte hem tillsammans. Sammandragningarna började nästan på en gång, och efter 45 minuter av sammandragningar non stop stadgade de sig och kom var femte minut. Det gjorde ont men jag klarade bra av det och både Pabjo och jag var ivriga över att det verkade vara på gång. Efter ca. fem timmar av sammandragningar slutade de och ballongen hade ännu inte trillat ut så jag bestämde mig för att gå och vila och se om jag kunde få någon sömn. Klockan var ca 20 på kvällen. Klockan 22 steg jag upp för att gå på toaletten och då föll ballongen ut. Jess, tänkte jag, nu måste jag alltså vara 3-4 cm öppen.

Vi åkte in till sjukhuset igen och en barnmorska tog emot oss, det var meningen att spräcka fostervattnet och komma igång ordentligt. Vi fick ett eget litet rum och barnmorskan skulle bara kolla bebisens hjärtkurva innan läkaren skulle komma och spräcka hinnorna. Nå, att få en pålitlig hjärtkurva gick inte eftersom bebisen rörde på sig för mycket. En halv timme till, en halv timme till, en halv timme till. Mitt i allt var klockan 2 på natten och jag var trött. Sade till barnmorskan att jag skulle villa sova, och hon tyckte det var en bra idé, att få lite vila innan de spräcker hinnorna och det kommer i gång på riktigt. Barnmorskan skulle bara rådfråga läkaren ännu. Läkaren gav tydligen grönt ljus till vilandet (såg aldrig någon läkare där på natten) så Pablo åkte hem och jag sov några timmar till följande morgon.

Följande morgon kom Pablo tillbaks, jag fick morgonmål och vi väntade ivrigt på att läkaren skulle komma och äntligen spräcka hinnorna. Big fail om vi säger så. Läkaren kom och sade att eftersom jag valde att sova så hade jag troligtvis gått fast tillbaka och vi var tillbaka i ruta ett. VA?!?!, hade ingen aning om att detta ens var en möjlighet och ingen hade sagt till mej att det fanns en sådan risk. Skulle såklart ha sagt att kör på då på natten om jag vetat att denna risk fanns. Jag blev ARG och ledsen, för det visade sig att läkarens gissning var rätt och jag var inte alls öppen mera.

Nästa alternativ var att börja med zytotec smulor, vilken jag verkligen inte ville eftersom jag läst att det kan ge väldigt hårda sammandragningar. Första smulan sattes in och vi gick ut och gå ett par timmar. Kände ingenting under promenaden och gissade att en till smula måste sättas. Hade dock fel, trots att jag inte känt någonting så hade jag öppna mig tre cm. och vattnet kunde äntligen spräckas. Hallelujah! Vattnet spräcktes och väntan på att förlossningen skulle sätta igång ordentligt började… vi väntade, och väntade och väntade men ingenting hände så efter några timmar av väntan fick vi en förlossningssal och oxytocin droppet börjades. Såg på monitorn att jag genast fick sammandragningar men de kändes inte alls. Efter några timmar började de kännas, och snart kändes de ordentligt. De kom ofta och det gjorde väldigt, väldigt ont. I ett par timmar klarade jag av värkarna som nu kom varannan minut och var hårda tills jag fick en petidin spruta. Sprutan tog bort de värsta topparna av värkarna och vid det skede hade jag haft oxytocin droppet i redan i sex timmar, vilket är det maxper dag, så droppet stängdes av och barnmorskan evaluerade hur mycket jag var öppen: 3cm fortfarande!!!!!!!! Kan säga att jag kände mig rätt så uppgiven vid detta skede. Nå, jag och Pablo försökte få lite sömn för att fortsätta med droppet nästa dag.

Det blev inte mycket sömn för min del eftersom värkarna kom igång igen, denna gång utan dropp. De kom var femte minut och var helt hanterliga men gjorde i alla fall så att jag inte fick sovet. I några timmar låg jag vaken och räknade värkarna på min app på telefonen innan jag kallade barnmorskan att jag nog behövde något smärtstillande och fick någon annan spruta, mins inte vad det var men det hjälpte inte värst mycket. Någon gång på morgonnatten tog värkarna slut och jag fick äntligen sömn, men bara till ett par timmar.

På morgonen därefter var jag trött, öm, ledsen och arg. Hade nu hållit på i 48 timmar men när barnmorskan skulle kolla mig igen så… surprise surprise: 3 cm. Blev helt vansinnig, började gråta och skrika att jag nu åker hem och att jag vägrar att oxytocinet sätts på igen eftersom jag inte mera orkade med värkar som kom varannan minut efter två nätter av nästan ingen sömn. Barnmorskan kom med ett förslag: hon skulle ge mig ett insomningspiller så jag skulle kunna sova i några timmar. Jag lugnade ner mig lite, gick med på planen och sov sedan i några timmar innan droppet igen drogs igång.

Fick sammandragningar genast och orkade med dem i några timmar innan jag behövde något smärtlindrande och lustgasen kopplades på. Hade varit rätt så negativt inställd till lustgasen men just då kändes det som guds gåva. Blev härligt mosig i hjärnan och satt på sägen och bara skrattade och hade det rätt så bra. Efter en tid dock så räckte inte lustgasen mera och narkosläkaren kom för att sätta in spinal bedövningen (spinalbedövningen är alltså inte epidural men sätts på samma sätt med en kanyl i ryggen). Medan spinalen sätts måste man vara stilla vilket inte är lätt när sammandragningarna kommer tätt, så jag andades lustgas under tiden. Blev så yr och fnittrig att jag försökte dra några skämt med narkosläkaren men hon fattade nog inte riktigt.

Spinalbedövningen tog bort all smärta och jag svävade på moln, det var härligt. Vid det här skedet var mitt blodtryck väldigt, väldigt högt och inflammationsvärdena var höga så antibiotika dropp sattes in. Efter ca två timmar började bedövningen gå bort och värkarna kom tillbaka. Jag kallade på barnmorskan att jag behöver något mera, epidural skulle vara nästa (narkosläkaren hade lämnat kanylen i ryggen från spinalen så att barnmorskan själv sku ha kunnat sätta epiduralen). Före epiduralen ville barnmorskan bara se hur mycket framåt det gåt…. 4cm… en cm. till… Sex timmar hade gått igen med oxytocin droppet så det stängdes av och värkarna tog slut. Barnmorskan gick ut och sade att hon snart kommer tillbaka.

Efter en stund kom barnmorskan tillbaks med en förlossningsläkare. Vi har hållit på i 60 timmar och förlossningen bara inte kommer igång ordentligt. Mitt blodtryck var väldigt högt, inflammationsvärdena bara stiger och det har gått 36 timmar sedan vattnet spräcktes så det började vara riskfyllt även för bebin. Så då tas beslutet, det blir ett snitt.

Efter att snitt beslutet tagits går allting jättefort. Kateter sätts, Pablo får sina operationskläder och jag rullas iväg till operationssalen. Fast det inte var ett akutsnitt så kändes det som om att det blev väldigt bråttom på slutet, alla var lugna men lite stressade, som om att bebin måste ut så fort som möjligt.

Väl i operationssalen gick allt väldigt, väldigt fort. Jag fick bedövande medel (ep

forlossning1

Matheo får sitt första bad

forlossnin2

På pappas bröst fick han vara i ca fyra timmar innan jag fick se dem

forlossning3

trött och yr nybliven mamma

ridural har jag för mig) och började skaka och darra som någon tok. Efter ett tag kände jag inget från midjan neråt och Pablo fick komma in i operationssalen. Jag kände hur de bökade på i magen men det gjorde inte alls ont. Det värsta för mig var dock ljuden!!! Att höra hur de klipper igenom huden, slangar som suger…usch usch usch. Har ingen aning om hur länge det tog innan någon kom och säga att nu föds babyn, men kanske 10 minuter eller så. Jag kände mig så sjukt nervös, skulle han skrika, skulle allt vara bra. Så fort huvudet var ute så skrek han och han skreeeeek. Jag skrek också, eller grät, skrek, skrattade av lättnade och gledje, trötthet och vet inte vad annat. Jag fick en blodig och skrikande liten bebis på mitt bröst, men han sattes så högt upp, nästan på min hals så jag såg honom inte alls. Han skrek och skrek och skrek och skrek. Måste riktigt fråga om det var normalt att nyfödda skriker SÅ mycket, men tydligen är det desto mera desto bättre.

Pablo, Barnmorskan och lilla Matheo försvann upp till förlossningssalen medan jag blev kvar för att sys ihop mm. Det var lite obehagligt när de ”torkade” min mage och bökade på. Min puls var jättehög och narkosläkaren verkade lite orolig över det men det var nog bara nerver.

Efter en stund rullades jag iväg till uppvaket var jag måste vänta i nästan fyra timmar innan jag fick se Matheo och Pablo. Jag var trött och vimsig av alla mediciner så det kändes så konstigt att ha fått ett barn utan att vara med honom och utan att ha sett honom ordentligt. Det kändes helt absurt. Vid klockan tre på morgonen rullades jag äntligen iväg till avdelningen och fick se min lilla prins.

Om anna-stina

Anna-Stina heter jag, 30 år gammal. Sist jag skrev på denna blogg bodde jag i Lima, Peru. Livet gick ut på jobb, resor och flotta fester. Efter ca 10 år av utomlandsposter (Peru, England, Vietnam, Spanien…) flyttade jag hem till Finland i Februari 2015 efter att ha fått drömjobbet. Livet skulle gå ut på karriär, jobb och resor. Men livet går ite alltid som man tänkt sig. Träffade spanska Pablo, blev kär, gravid och nu är jag på mammaledighet med min son Matheo född 07/16.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Förlossningsberättelse

  1. Ping: listan | Livet i…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s