Scener ur mitt liv

Här är några scener ur mitt liv från några dagar tillbaks:

Jag sitter på bussen på väg hem från min kompis. Det är torsdag. Den är som vanligt proppfull och jag får inte sittplats. Jag försöker balansera medan jag gräver fram en sol och betalar konduktören. Busschauffören kör som en galning. Salsan spelar för fullt i högtalarna, kvinnan bredvid mig sjunger med i full volym, och konduktören också…

Jag går på en promenad längs maleconen. Det är fredagkväll och klockan är kanske 19. Solen håller på att gå ned och himlen är ljusorange. Det är så mycket folk runt omkring mig. Folk som promenerar, springer, cyklar, rullskrinnar, skejtar. Parkerna är proppfulla av människor. Någon yogar, någon boxas med sin tränare, en grupp med ungdomar sitter och dricker öl och skrattar, en familj är på picnic, Ett par killar sitter och spelar gitarr och sjunger och lite folk har samlats runt dem. Jag tittar en stund och så går jag vidare…

Jag är på ett dansgolv på en nattklubb. Klockan är kanske 2 på natten och jag har gått ut med några kompisar. Vi dansar på ett proppfullt dansgolv. Som vanligt är det ingen kö till baren men man ryms knappt på dansgolvet. Det kommer en salsa låt på högtalarna och en okänd kille tar min hand och vi börjar dansar salsa. Vi säger inte så mycket åt varandra. Vi dansar, och vi dansar bra, haha. Sången tar slut, vi säger tack och går tillbaks till våra respektive kompisar. Inget mer än det, bara dans…

Jag ligger på stranden. Det är söndag och stranden är så full av folk att jag knappt hittar en plats att lägga ned min handduk. Runt mig ser jag ett hav av människor (och ett riktigt hav, hehe). Folk är glada, dansar till den musik som pumpar för fullt ut ur någons bilhögtalare. Många dricker öl eller vodka. Restaurangerna på stranden har service till stranden och hämtar mat och dyck på små bord. Jag beställer en öl och chicharron de pescado och gör det jag gillar att göra mest: titta på folk. Vid något skede blir det så olidiligt hett att jag är tvungen att slänga mig i stilla havet trots de enorma vågorna…

Min känsla just nu: Hur FAN ska jag kunna lämna Peru?

Om anna-stina

Anna-Stina heter jag, 30 år gammal. Sist jag skrev på denna blogg bodde jag i Lima, Peru. Livet gick ut på jobb, resor och flotta fester. Efter ca 10 år av utomlandsposter (Peru, England, Vietnam, Spanien…) flyttade jag hem till Finland i Februari 2015 efter att ha fått drömjobbet. Livet skulle gå ut på karriär, jobb och resor. Men livet går ite alltid som man tänkt sig. Träffade spanska Pablo, blev kär, gravid och nu är jag på mammaledighet med min son Matheo född 07/16.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s