Empleada

Det pågår en jätteintressant diskussion på Colombialiv Annikas blogg om hemhjälp och städhjälp i Colombia. Precis som Annika i Colombia så har alla jag känner här i Peru hemhjälp eller städhjälp. Hör man till någonslags medelklass eller överklass så är det nog mera normalt att ha det, än att inte ha det. Man behöver alltså inte vara ”rik”. Har man barn är det inte ovanligt att ha ”nanas” som bor hemma hos en. De flesta lägenheter, även de helt nya, har ett litet rum och ett badrum, ofta i anknytning till köket, där det är meningen att hemhjälpen ska bo.

Jag är väldigt tudelad inför det här. Å ena sidan tycker jag att det är bra att man ger jobb åt folk om man har möjlighet till det. Så är fallet t.ex. för mig och min roomie som har städhjälp en gång i veckan. Men då ska man också betala en rättvis lön och ha rättvisa villkor. Tyvärr är detta väldigt sällan fallet.  Alltså, min tes ”det är väl bra att man ger arbete åt någon” håller inte riktigt. Det är inte så att dessa kvinnor (för det är kvinnor) är lyckliga över att ha ett sådant arbete, där de betalas allt för lite, jobbar allt för mycket, sällan har ledigt och där de behandlas dåligt. Det är oftast det enda jobbet som de kan få.

Ett stort problem är också hur dessa kvinnor blir behandlade. De är helt tydligt ”andra klassens” medborgare. De ska städa, ta hand om barn, fixa alla måltider, tvätta, stryka, rasta hund, handla, läsa läxor med barn osv. men behandlas ofta utan respekt. De får inte äta med familjen, utan äter ensam i köket efter alla andra. De måste kalla husägarna till señora och señor, aldrig vid namn osv.

Men tänk er sedan barn som växer upp med detta? Att associera den personen som städar och tar hand om barnet med att också vara en person som inte är tillräckligt ”bra” eller ”fin nog” för att få äta vid samma bord. Den person som har det minsta rummet i huset. Den personen som inte får sitta på soffan och kolla på TV med resten av familjen på kvällen. Det blir som en ond cirkel, sen när barnet är vuxet och har hembiträde så blir det på samma sätt. Man blir från barnsben van med att göra skillnad på ”folk och folk” Nu är jag nog lite orättvis och drar alla över samma kam. Självklart finns det de som är rättvisa, men tyvärr tror jag nog de är i minoritet.  

Det här är stort samhälleligt problem som är ihopkopplat till en massa andra problem. Att ha en ”empleada” är nödvändigt för många eftersom skolorna ofta slutar kl 14-15 tiden och det existerar ingen eftis verksamhet. Om föräldrarna jobbar så går det ju inte på något annat sätt. Många har också en ”empleada” även fast mamman är hemma, bara för att de kan och för att det är så billigt.

Samtidigt, behöver jag städhjälp? Nej, verkligen inte. Men jag motiverar mitt beslut att ha det genom att jag ger Carolina jobb. Jag betalar skäligt och jag är rättvis. Skulle hon inte jobba hos oss den där ena gången i veckan skulle hon kanske göra det hos någon annan som skulle betala mindre och ha sämre villkor. Skulle jag säga upp henne så vet jag att hon skulle bli väldigt ledsen. Men framför allt motiverar jag väl det med att det är bekvämt för mig själv. Men vad händer sen när jag åker härifrån? Och vad med hennes syster som inte haft lika bra ”tur”? Att jobba för utlänningar är oftast väldigt uppskattat just p.g.a. detta. Men samma villkor borde ju gälla för alla. Det ska inte handla om turen att ha en snäll arbetsgivare.

Ett helt galet svårt ämne. Å ena sidan, visst är det bra att ge jobb. Å andra sidan, det är inte bra att få för lite betalt, jobba för mycke och sedan ännutill inte bli behandlad med respekt. Mycket förändring behövs här. Det finns organsationer som jobbar för att förbättra villkoren, men det kommer nog att ta en tid tror jag…

Om anna-stina

Anna-Stina heter jag, 30 år gammal. Sist jag skrev på denna blogg bodde jag i Lima, Peru. Livet gick ut på jobb, resor och flotta fester. Efter ca 10 år av utomlandsposter (Peru, England, Vietnam, Spanien…) flyttade jag hem till Finland i Februari 2015 efter att ha fått drömjobbet. Livet skulle gå ut på karriär, jobb och resor. Men livet går ite alltid som man tänkt sig. Träffade spanska Pablo, blev kär, gravid och nu är jag på mammaledighet med min son Matheo född 07/16.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s