Mellan två kulturer

Jag lever ju på ett sätt mellan två kulturer. Inte bara det att jag är från Finland och bor i Peru, utan också det att jag jobbar för en finsk organisation i Peru. Jag har att göra med Finland och Peru (Och Colombia) på en daglig basis, både då det gäller det privata livet och jobblivet (om det nu finns någon skillnad). Är detta en rikedom eller en belastning? Både och skulle jag villa påstå.

Det går nog inte en dag då jag inte önskar att Peruanerna var mera som finländare (läs: mer organiserade, allvarligare, mer strukturerade, ärligare). Samtidigt går det inte en dag då jag inte skulle önska att finländarna var mer som peruaner (läs: gladare, mer avslappade, roligare).  På så sätt är det väldigt enkelt att konstant vara irriterad.  På Peru och på Finland. Men eftersom det är jobbigt att vara irriterad så väljer jag att vara glad och tacksam. Tacksam över att få uppleva så mycket och träffa så mycket olika människor. Tacksam för att mitt jobb i princip går ut på att föra dessa kulturer närmare varandra. Att försöka få finska företag att funka på peruansk marknad (och colombiansk). Ibland blir det fnurr på tråden, men för det mesta funkar det väldigt bra. Fast det är verkligen inte lätt alla gånger.

I mitt jobb är jag som en slags tolk. Inte bara mellan språk (vilket jag också får vara förvånansvärt ofta) utan mellan kulturerna. Sitter på en massa möten och tolkar; hen säger såhär men menar såhär. Hen låter arg men är på riktigt glad. För att komma framåt måste vi göra si inte så. Osv.

Jag tror att finländare (eller västlänningar i allmänhet) har en tendens att tro att vårt sätt att göra saker är det ända rätta. Och visst kan det ju vara så. Det är väldigt enkelt att himla med ögonen och sucka och bli just irriterad på hur saker och ting sköts t.ex. här. Tanken ”tror ni verkligen att det kommer att funka så där” kunde lätt vara en tanke i mitt huvud dagligen. När man är här är det lätt himla med ögonen och säga ”i Finland gör man så här…” och när man är i Finland är det lätt att sucka högt och säga ”i Peru gör man så här…”.  Många saker, tycker jag, att är bättre i Peru än i Finland, men så är många saker bättre i Finland än i Peru. Allt har sina positiva och negativa sidor. Så är det bara.

Vart jag vill komma med allt det här har jag ingen aning om. Kanske påminna mig själv om att mera koncentrera mig på det positiva, eftersom jag de senaste veckorna varit inne i en irritations fas. Mest på Peru. Kanske är det en hemlängatn som spökar i det undermedvetna (för övrigt fem veckor i dag tills jag åker till Finland). Är ganska övertygad om att jag efter sex veckor i Finland kommer att vara rätt så irriterad på Finland och längta tillbaks till Peru. Positivism och glädje is the way. För det finns så mycket positivt att koncentrera sig på. Hos båda länderna.

Om anna-stina

Anna-Stina heter jag, 30 år gammal. Sist jag skrev på denna blogg bodde jag i Lima, Peru. Livet gick ut på jobb, resor och flotta fester. Efter ca 10 år av utomlandsposter (Peru, England, Vietnam, Spanien…) flyttade jag hem till Finland i Februari 2015 efter att ha fått drömjobbet. Livet skulle gå ut på karriär, jobb och resor. Men livet går ite alltid som man tänkt sig. Träffade spanska Pablo, blev kär, gravid och nu är jag på mammaledighet med min son Matheo född 07/16.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s