Om påslakan och annat

Då var det långa veckoslutet slut. Jag har flyttat tillbaka till min egen lägenhet och det känns så mycket bättre att vara här nu. För det första har de två andra flyttat ut, och fast de var super människor så var våra livsstilar bara så annorlunda. De var utbyteselever, och hell, jag har själv varit en utbyteselev i Peru, jag vet hur billig spriten är och hur bra alla är på att dansa. Har man möjligheten att festa 5 dagar i veckan till 7 på morgonen så gör man väl det. Bara det att jag har inte rikigt den möjligheten nu så vår samevnad funkade inte så där 100 %. Kände bara inte att jag ville klaga eftersom jag en gång varit precis lika dan.

Min landlord har också bestämt att han bara ska hyra ut ett av de andra rummen så att vi bara är två, och i dag träffade jag min nya roomie. Hon är peruan, lite äldre än mig (tror jag) och jobbar också som en galning. En bra match tror jag. Min landlord har också gått med på att fixa en massa saker i lägenheten som jag bett om (typ tavlor på väggarna och så).

I dag är det helg, men eftersom peruanerna tycker om att vara effektiva så är alla butiker öppna. Jag tog en taxi till Jockey plaza (perus största shopping center) och gick i timmar omkring i Sodimac, typ Sydamerikas Ikea. Köpte ett skrivbord, en matta, och en massa andra saker. Så gick jag till Zara home och köpte det dyraste påslakanet jag någonsin ägt. Kan ni fatta att påslakanet inte gjort entré i detta land? Alla sover sådär som min famo gjorde, ni vet med ett lakan och så en filt eller täcke på det. Tyckte alltid att det var lika konstigt då min farmor bäddade på sin pinsoffa i köket (!!) åt mig på det sättet. Men nu har jag ett påslakan i alla fall. Kändes också lite konstigt att det tog 15 minuter att åka till jockey plaza, vanligtvis tar det en timme. Alla har åkt bort över helgen.

Gissa vart jag tog mig efter min lilla shoppingrunda? Jo – till Petra och Humberto. Tredje dagen i rad. Fast de bjöd, så de får skylla sig själva. Blev bjuden på kaffe och smarriga bakelser. Så kopplade Petra datorn till TV:n och vi kollade på finska nyheter från Yle areena och läste finska tidningar som hon hämtat från Finland.

Sen kom hela månandens svåraste händelse; jag sade hejdå till hunden Luna. I fem veckor har det vari min lilla hundvalp och vi blev bästisar. Den senaste veckan har den också sovit med mig och burrat in sin lilla nos i min nacke. Ock fast jag vet att dens riktiga familj kommer tillbaka imorgon och jag får åka och hälsa på när jag vill, så kändes det jättetråkigt. Deär inte ”min” längre.

Anyway, vart jag egentligen ville komma med det här inlägget var att jag känner mig liksom mera hemma nu. Är tillbaks i min lägenhet, har fixat mitt rum, har t.o.m. köpt egna möbler. Kanske det börjar sjunka in att jag faktiskt bor här nu.

Om anna-stina

Anna-Stina heter jag, 30 år gammal. Sist jag skrev på denna blogg bodde jag i Lima, Peru. Livet gick ut på jobb, resor och flotta fester. Efter ca 10 år av utomlandsposter (Peru, England, Vietnam, Spanien…) flyttade jag hem till Finland i Februari 2015 efter att ha fått drömjobbet. Livet skulle gå ut på karriär, jobb och resor. Men livet går ite alltid som man tänkt sig. Träffade spanska Pablo, blev kär, gravid och nu är jag på mammaledighet med min son Matheo född 07/16.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s