Hemlängtan…?

 Jag ska nu försöka skriva något som jag tänkt en tid på. Någonting jag aldrig trodde skulle vara ett problem för mig. Men tji fick jag. Det är nämligen så att… eeh… jag har hemlängtan. Inte en sådan hemlängtan att jag går omrking och snyftar, utan helt enkelt bara en sådan, där jag känner att jag hellre sku vara hemma i Finland än här. Detta för mig är något helt nytt. Har såklart alltid, då jag bott utomlands förut, saknat familj och vänner, men aldrig att jag skulle fått en sådan känsla att jag hellre skulle vara i Finland än där jag varit just då.

Av någon orsak har det tagit längre än vanligt för mig att integrera mig. Och det i en stad där jag bott två gånger innan. Hur det är möjligt har jag ingen aning om. Eller är det kanske just det som är problemet? Jag är van vid att alltid komma till något nytt och okännt. När facinationen över det nya har lagt sig och jag blivit uttråkad har jag igen flyttat på mig. Har alltid blivit uttråkad om jag varit för länge på samma ställe. Kanske Lima är för bekant?

Allt känns bara så annorlunda nu. Staden känns annorlunda. Lima blir bara större och större och känns nästan som för stor. Ogreppbar på något sätt. Också mina kompisrelationer är annorlunda. De flesta kompisar jag har här lärde jag känna år 2007, som 21 årig utbyteselev. Inget ansvar, inget jobb, galna fester, galnare resor. Det är ju inte så nu längre. Nu jobbar vi alla, har ansvar och att hitta gemensam tid är svårt och när vi väl ses så kanske vi inte har så mycket gemensamt som vi hade som festglada, ansvarslösa 21-åringar.

Nu kanske ni där hemma sitter och tänker att herregud en sådan gnällig människa. Hon har program hela tiden, springer på alla möjliga tilsltällningar och träffar folk. Det är sant. Men i alla fall så känns det lite tråkigt och har haft en stor knut i bröstkorgen ett tag nu.

Det värsta av allt är ju att den enda som kan ändra på sitautionen är ju jag själv. Har alltid förundrat mig över missnöjda människor och inte förstått varför man inte gör något åt situationen om man inte är nöjd. Men helst av allt skulle jag nu bara villa lägga mig under täcket och sova en dvala tills allt är bra. Men det går ju inte.

Fyra flyttar inom fyra månader bidrar ju inte heller precis till att man känner sig som hemma. Men en sak som jag verkligen trivs med är jobbet. Lär mig så otroligt mycket, har mycket ansvar och känner verkligen hur jag blir klokare och bättre för var dag som går. Och det är ju därför jag är här. Jobbet. Allt annat får komma i andra hand.

Tid. Man måste ge sig själv tid. Och ja, det ska jag. Är bara så otålig och som sagt van vid att allting alltid funkar från början. Men bra blir det. På ett sätt eller annat. Det är säkert.

Om anna-stina

Anna-Stina heter jag, 30 år gammal. Sist jag skrev på denna blogg bodde jag i Lima, Peru. Livet gick ut på jobb, resor och flotta fester. Efter ca 10 år av utomlandsposter (Peru, England, Vietnam, Spanien…) flyttade jag hem till Finland i Februari 2015 efter att ha fått drömjobbet. Livet skulle gå ut på karriär, jobb och resor. Men livet går ite alltid som man tänkt sig. Träffade spanska Pablo, blev kär, gravid och nu är jag på mammaledighet med min son Matheo född 07/16.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Hemlängtan…?

  1. Kram till dig anastasia! Ta en dag i sänder och låt allt ta sin tid. Och om det är till en tröst så finns det ju också ett ordspråk som säger ”inget varar för evigt” (fast vet nu inte om det där kan ses som en tröst…men iallafall) Det blir nog bra! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s